Jag visste aldrig om mamma var deprimerad eller vad som hände, varför började hon dricka?

Jag har mått så dåligt över det jag har gått igenom, och det kommer att sitta i för resten av mitt liv, jag kommer aldrig glömma det som hände. Jag ville bara dö, jag kunde skrika, gråta och jag ville bara bort, föralltid, jag blev lätt arg och det påverkade andra i min närhet. Jag kunde gå hemma och bara städa tills sista dammtusen var borta, jag ville bara vara för mig själv. Jag visste direkt när mamma hade tatt en droppe vin, hon var så lättpåverkad att man såg det minsta lilla hon hade druckit. Det var en kväll i september, vi hade hyrt film och köpt massor av godis, och jag kommer ihåg hur glad jag var. Yes! det är helg och mamma ska inte dricka ikväll! vi ska ha mysigt och kolla på film. Men när vi kom hem ifrån godisaffären så började mamma att dricka och dricka, hon kunde knappt stå upp. Och där stod jag och min lillasyster och kollade på henne. Äh, vi går och lägger oss istället säger jag till lillasyster och håller om henne hårt. Mamma var vaken till fem på natten och jag med, jag satt i min säng och lyssnade på när hon pratade med massa folk i telefonen.. jag var rädd, att hon skulle göra sig illa. Det blev ingen mysig filmkväll. Mamma sätte på högsta volym på en skiva, jag säger till henne att sänka. Men hon ger mig en konstig blick och fortsätter att lyssna och kan knappt hålla uppe ögonen. Hon däcka förmodligen på golvet. Dagen efter var den en stor vinröd fläck på mattan. Jag var så besviken och ledsen, jag som såg framimot att vi skulle ha det mysigt. Hon kunde ringa dit folk på natten och säga: NEJ, BARNEN ÄR INTE HÄR. Och inne på mitt rum satt jag och grät tyst för mig själv. Det låter kanske inte alls jobbigt. Men att vara i den situationen nästan varje dag jag var hos mamma var utmattande. Tillochmed när vi skulle till skolan, jag fick inte så bra betyg för jag kunde inte koncentrera mig. Kan mamma ha däckat på köksgolvet när man kommer hem från skolan? Nä.. jag mådde alls inte bra.

Jag lärde mig aldrig riktigt att hantera min ilska och sorg, så fort jag hade pratat med mamma på telefon så kunde jag gråta hela kvällen, bara för att jag kunde och att jag inte alls mådde bra. Jag blev riktigt deprimerad och jag hade varken nån matlust eller ork till att vara med vänner. Jag ville bara sitta i ett hörn för mig själv och gråta tills tårarna tog slut, men problemet var ju att dom aldrig gjorde det. Så jag har varit ledsen en väldigt stor del av min barndom. Mamma förstörde mig totalt, och jag ville bara bryta kontakten med henne, även fast jag bara var 10-11 år.. och att tänka ont om sin mamma vid den åldern var inte nyttigt för mig.

Jag älskar min mamma så himla mycket, hon gör god mat, köper fina kläder till mig och vill oss verkligen väl, men alkoholen har tatt över, därför vill jag aldrig se eller prata med henne när hon inte är nykter. För att se henne så en gång till skulle avgöra mina närmsta månader, jag skulle må ännu dåligare. Hennes pappa, min morfar som jag aldrig fick träffa, han var alkolist. Så ni kan tänka er vad hon har gått igenom. Han brydde sig aldrig om mamma och min moster, han misshandlade mormor och slog henne riktigt rejält. Och nu lever han inte längre, han fick en hjärtattak pågrund av att han drack så mycket. Men min kära mormor lever fortfarande.

Jag har aldrig riktgt mått bra över någonting, har jag skrattat så har det ändå funnits någonting som gör mig ledsen ändå, jag har inte alltid velat leva och självmords tankar svävar över mig flitigt.

Jag försöker att ändå hitta en mening med livet, och jag vet att bakom mörkret så finns det alltid ljus, och jag tror på hopp om att allting kommer att bli bra inom snarare framtid. Men just nu så är jag i en del av livet som ser mörk ut.. men det kommer bättre tider, snart, det vet jag.

Jag föddes året **** av världens bästa föräldrar, dom var mina skyddsänglar. Och två år senare år **** så kom min syster till världen, och jag visste att från den dagen till den dagen hon dör så kommer jag älska henne. Min mamma började att dricka mycket alkohol under min barndom som påverkade hela familjen, och jag kunde vakna på nätterna utav att mamma och pappa bråkade och skrek. Året **** så skiljde dom sig, jag och min syster bodde hos mormor med mamma och träffade pappa ibland. Det var en tuff tid för mig, men jag trodde det skulle bli bra när dom hade fått lägenhet och bråkena hade lagt sig. Men jag väntade mig ett liv av oro, och det förstod jag när dom hade fått lägenhet båda två. Mamma drack konstant och jag och min syster kände oss inte trygga. Men när jag var hos pappa så kände jag mig så älskad och omhändertagen, han tog verkligen hand om mig och min syster, för att han älskar oss så djupt.

Under dessa år så ville aldrig jag och min syster vara hos mamma, det kunde hända att vi stannade hos pappa några veckor för vi inte orkade att vara där. Mamma blev självklart jätteledsen och lovade mig att aldrig mer dricka när vi var hos henne, det löftet höll 1 vecka, sen var det igång igen, ännu en gång. Och den besvikelsen tog mig så hårt. För hon lovade och lovade, och då förstod jag att hon inte kunde vara utan det. Det kändes som hon valde det före mig och min syster. Nu visste jag, jag hade fått en bekräftelse, hon är alkoholmissbrukare. Jag kunde inget göra utan att skrika åt pappa och säga att jag inte ville åka dit när pappa-veckan var över. Jag har övervägt så många gånger, och jag vågar inget säga till mamma. Jag var rädd, jag är rädd, jag ville verkligen inte. Min pappa var den som jag pratade med om allting, jag har gråtit och skrattat med han i alla stunder. Så när jag berättade för pappa hur allting verkligen stod till hemma hos mamma, hur jag har mått den senaste tiden. Då håller han om mig och säger: vi fixar dethär. Dagen efter anlitar han en advokat och en rättegång ska hållas om vårdnaden. Det var en lättnad. Under den tiden bodde jag hos pappa, men vi var ju tvugna att träffa mamma nångång, och jag kommer ihåg att jag grät varje gång jag kom hem från henne. Hon var alltid nykter när vi träffade henne, men jag har sett ett och annat vinglas hemma hos henne. När jag är hemma hos henne så har hon det alltid städat, det luktar gott. Och när jag går in i mitt och min syster rum så kommer minnen upp, jag tänker: det var här som jag var som olyckligast. Jag går in i vardagsrummet och ser vår matta, det vinröda fläcken är borta. Jag går till köket och kollar på skafferiet, där mamma alltid brukade skåpsdricka. Jag har så många minnen ifrån den lägenheten. Och det är inte trevliga minnen utan dom är rent utsagt tragiska. Jag har så mycket att berätta om min barndom, det kommer mer kapitel.

Hej jag är en tjej på 13 år som kommer berätta om min barndom.

Jag hoppas att du kommer följa med i mitt liv, och gråta med mig.

Kram!